En läsares novell
Het, nästan kvav luft. Människor och åter människor vart jag än ser mig omkring mig. En armbåge trycks in i mitt revben så att jag tappar andan. Lukten av svett blandas med doften av snabbmat, flottigt hår och dammet från smutsiga festivalskor.
Pojkens armar runt omkring mig, en sköld mot ytterliggare armbågar som vill tränga undan sina konkurrenter. Som vilddjur som fått vittring och vägrar låta någon annan haffa deras byte. Jag ger mig inte, har utspelat den här kampen alldeles för många gånger förut. Spjärnar emot, sparkar, känner hur min livboj i massan av vilda djur håller mig ännu hårdare. Fötterna har sedan länge börjat värka efter timmar av väntan. Förväntningen ligger tjock i luften. Men snart så existerar inte längre några vassa armbågar, inga smutsiga odörer och inga blodtörstiga kraftmätningar. Plötsligt börjar musiken strömma ur högtalarna. Edelweiss. Alltid samma låt innan det är dags. Jag känner väl igen känslan som infinner sig. Värmen sprider sig i min bröstkorg och det pirrar till i magen när tonerna ebbar ut och ersätts av introt till "Tro och tvivel". Den vilda folksamlingen börjar skrika. Jag skriker högst, men ändå kan jag inte höra min egen röst, den drunknar i folksamlingens jubel innan den hinner nå mina öron. Så kommer han ut på scenen, skriken blir om möjligt ännu högre när han med ett leende kliver ut och riktar all sin uppmärksamhet mot publiken. Jag ställer mig på tå i mina Converse, sträcker ut armarna som för att nå, räcka, få tag i, komma åt, grabba tag. Och så börjar han sjunga. Snart sjunger ett helt hav av människor med.
Jag sluter ögonen och lyssnar till rösten som efter timmar, dagar, veckor, månader av väntan äntligen finns där att lyssna till. Ett snabbt ögonblick tänker jag på alla de där dagarna av väntan som nått fram till det här ögonblicket. Med en enda ton lyckas den där rösten ställa allting tillrätta, lyckas förmedla varje känsla som finns i mitt tonårshjärta, i min tonårssjäl. Jag känner pojkens armar hårdare kring min midja, känner hans snabba hjärtslag mot min rygg, en vibrerande känsla som får det att suga till i magen. Jag känner hans hår kittlandes mot min kind och jag känner kravallstängslet skava mot mina höftben.
Kvällen övergår alldeles för snabbt till natt. En ljum augustinatt, en förtrollad natt som aldrig blir riktigt mörk. Det är fortfarande ljust, även efter att han lämnat scenen. Ljuset finns kvar, precis som i våra hjärtan
Den där timmen, den mest makalösa timmen den här sommaren, är slut. En timme då jag har lyckats uppleva och särskilja alla de känslor som nu bara bubblar omkring i en enda röra inom mig.
Jag gråter, skrattar, kysser, dansar, älskar, hatar, lever, dör.
Jag är så enormt lycklig
Timmen blir till en ny, 1 augusti blir till 2 augusti.
En liten novell, tagen från mitt verkliga liv som innehåller några av de viktiga elementen som gör mig lycklig.
/ makemehappy
Pojkens armar runt omkring mig, en sköld mot ytterliggare armbågar som vill tränga undan sina konkurrenter. Som vilddjur som fått vittring och vägrar låta någon annan haffa deras byte. Jag ger mig inte, har utspelat den här kampen alldeles för många gånger förut. Spjärnar emot, sparkar, känner hur min livboj i massan av vilda djur håller mig ännu hårdare. Fötterna har sedan länge börjat värka efter timmar av väntan. Förväntningen ligger tjock i luften. Men snart så existerar inte längre några vassa armbågar, inga smutsiga odörer och inga blodtörstiga kraftmätningar. Plötsligt börjar musiken strömma ur högtalarna. Edelweiss. Alltid samma låt innan det är dags. Jag känner väl igen känslan som infinner sig. Värmen sprider sig i min bröstkorg och det pirrar till i magen när tonerna ebbar ut och ersätts av introt till "Tro och tvivel". Den vilda folksamlingen börjar skrika. Jag skriker högst, men ändå kan jag inte höra min egen röst, den drunknar i folksamlingens jubel innan den hinner nå mina öron. Så kommer han ut på scenen, skriken blir om möjligt ännu högre när han med ett leende kliver ut och riktar all sin uppmärksamhet mot publiken. Jag ställer mig på tå i mina Converse, sträcker ut armarna som för att nå, räcka, få tag i, komma åt, grabba tag. Och så börjar han sjunga. Snart sjunger ett helt hav av människor med.
Jag sluter ögonen och lyssnar till rösten som efter timmar, dagar, veckor, månader av väntan äntligen finns där att lyssna till. Ett snabbt ögonblick tänker jag på alla de där dagarna av väntan som nått fram till det här ögonblicket. Med en enda ton lyckas den där rösten ställa allting tillrätta, lyckas förmedla varje känsla som finns i mitt tonårshjärta, i min tonårssjäl. Jag känner pojkens armar hårdare kring min midja, känner hans snabba hjärtslag mot min rygg, en vibrerande känsla som får det att suga till i magen. Jag känner hans hår kittlandes mot min kind och jag känner kravallstängslet skava mot mina höftben.
Kvällen övergår alldeles för snabbt till natt. En ljum augustinatt, en förtrollad natt som aldrig blir riktigt mörk. Det är fortfarande ljust, även efter att han lämnat scenen. Ljuset finns kvar, precis som i våra hjärtan
Den där timmen, den mest makalösa timmen den här sommaren, är slut. En timme då jag har lyckats uppleva och särskilja alla de känslor som nu bara bubblar omkring i en enda röra inom mig.
Jag gråter, skrattar, kysser, dansar, älskar, hatar, lever, dör.
Jag är så enormt lycklig
Timmen blir till en ny, 1 augusti blir till 2 augusti.
En liten novell, tagen från mitt verkliga liv som innehåller några av de viktiga elementen som gör mig lycklig.
/ makemehappy
Kommentarer
Trackback
